Ett år sedan bilolyckan...!
Hej!
Igår var det ett år sedan Samuel var med om bilolyckan i Nepal... Vissa dagar är tuffa andra mindre tuffa. Ringde mamma så jag fick gråta ut lite men eftersom hon inte kände Samuel så har hon svårt att relatera hur det är att sakna honom så ibland känns det inte som om hon fattar att han faktiskt är så saknad som han är... Han såg ju alla, frågade hur man mådde och ville alltid göra en glad om man inte mådde helt prima:) En stor förebild för alla ungdomar i Prisma:)
Vaknade, tittade på FB och såg alla fina statusar. Käkade frukost med Carro och gick till rummet igen:) Kollade på serier, övade i Aulan ett tag tills jag inte orkade med riktigt och jag ringde mamma:) Pia och Ingrid kom in och såg mig gråta och sa att de fanns i källaren om jag ville något:) Käkade lite mat för att sedan repa lite 50-tal med dem och några till:) Hade inte riktigt stenkoll på hur jag skulle spela men så jag satte mig ute i solen och listade ut detta:) Vid sextiden gick jag in, träffade Spång, Bobo och Edvin i köket och dem bjöd på mat:) Snälla killar, efteråt följde jag med dem till Väst men det hände inte så mycket så jag övade i aulan istället tills jag gick till Nygården och hängde där i en timme innan läggdags:) Pratade en stund med snälla Felicia om dagen också, tur jag har fina vänner som stället upp när det är jobbigt:) Vi ses!
