9 juli 2014!
Hej!
Idag skulle min farfar fyllt 83 år men blev tyvärr bara 79. Ibland är livet konstigt, så fort det är farfars eller farmors årsdag blir jag helkonstig inuti och samma gäller deras dödsdagar... Jag fattar inte att det blir så, som när farfar dog... En vecka innan så fick jag reda på att han låg på sjukhus och att dagen snart var inne för detta som jag inte tycker är roligt: förlora någon nära. Jag grät varje dag den veckan och tänkte jättemycket och ville inte att det skulle hända. Sen var det en fredag, jag skulle ha prov i svenska eller engelska, skulle ha en SO-lektion på två timmar och sen var nog dagen nästan slut. Den dagen, jag kände mig jättekonstig och jag kunde inte koncentrera mig men en sak visste jag! Varför var jag så konstig, jag funderade hela dagen på den frågan och innan jag gick till skolan tittade jag i mammas ögon att något var inte som det skulle men jag fattade inte det. Det var som om jag var blind och provet gick kasst och hela dagen i skolan var jag knepig och stängde ute allt men sen cyklade jag hem.
Idag skulle min farfar fyllt 83 år men blev tyvärr bara 79. Ibland är livet konstigt, så fort det är farfars eller farmors årsdag blir jag helkonstig inuti och samma gäller deras dödsdagar... Jag fattar inte att det blir så, som när farfar dog... En vecka innan så fick jag reda på att han låg på sjukhus och att dagen snart var inne för detta som jag inte tycker är roligt: förlora någon nära. Jag grät varje dag den veckan och tänkte jättemycket och ville inte att det skulle hända. Sen var det en fredag, jag skulle ha prov i svenska eller engelska, skulle ha en SO-lektion på två timmar och sen var nog dagen nästan slut. Den dagen, jag kände mig jättekonstig och jag kunde inte koncentrera mig men en sak visste jag! Varför var jag så konstig, jag funderade hela dagen på den frågan och innan jag gick till skolan tittade jag i mammas ögon att något var inte som det skulle men jag fattade inte det. Det var som om jag var blind och provet gick kasst och hela dagen i skolan var jag knepig och stängde ute allt men sen cyklade jag hem.
Såg massa bilar och undrade varför mina farbröder osv var här men fattade inte det. Sen öppnade jag dörren, pappa kom till dörren och då. Då fattade jag, pappa behövde inte ens säga något utan då fattade jag och jag bara brast. Den känslan åter kommer, den känslan när man inte fattar och känner sig helknäpp. Den känslan återkommer just på farmor och farfars födelsedagar och dödsdagar, jättekonstigt. Det är som om kroppen redan vet innan det händer för natten då farfar gick bort så kunde jag inte sova av någon anledning men jag visste ju inte men kroppen visste. Idag vet kroppen också men inte jag, jag stänger ute allt och jag svamlar runt i mina egna tankar och till slut fattar jag. Det är en sån här dag som jag vill gå tillbaka i tiden och bara titta på bra stunder då jag var med farfar för jag kommer inte ihåg så jättemycket eftersom jag var 15 år när han gick bort och jag kommer inte ihåg så mycket när man var mindre... Undra hur livet hade varit om han inte hade gått bort då? Svårt att säga, nu inser jag att man måste ta tillvara på den tid som finns och inte slösa bort den. Jag är glad att jag fick lära känna honom, det är inte alla som får träffa sin mor och farföräldrar men jag har tur att få träffa alla mina:)
